Hemresa. Vi hade fått en bra flight, den skulle gå tjugo i tio på kvällen. Alltså tuffade vi omkring lite i stan och handlade småsaker. Jocke hade bespetsat sig på ett par Bose Noice Cancelling headphones, men vi hittade inga i Kapstaden. Till nästa resa vore det skönt med sådana lurar, det är en jäkla massa ljud på planet.

Väl ombord på planet så satt vi lika trångt som förra gången. Vedervärdigt. Förutom det hade vi en tokstressad snubbe som flygvärd, och han var verkligen inte serviceminded. Och så var maten faktiskt äcklig. Den brukar vara klent kryddad, men den här smakade faktiskt illa. Jaja, dagens i-landsproblem.

Heathrow var tokfullt med folk vid åttatiden på morgonen. Likaså var SAS-flighten hem knökfull, men den kom iväg i tid och landade på minuten rätt.

Men ok. Jäklar vad skönt det var med sol. Molnlagret över Stockholm såg ut som kompakt potatismos som något barn ritat i med gaffeln. Det tog bergis en minut att åka igenom det med planet. Men nu är jag hemma igen.

Idag var en märklig dag, nämligen bildbearbetning. Alltså kunde Mike och jag sticka iväg norrut på en liten sightseeing. Nu gillar jag havet bäst, men även de fyra passen runt om Franschoek var inte illa. Jag köpte lite vin på en vingård, och sedan käkade vi och stack hem. Jocke processade bilder för glatta livet så AD Elisabeth kunde få med sig färdiga bilder hem på en gång.

Middag käkade vi på Victoria Wharf. Helt ok, men italienaren La Perla vinner den här resan.

Idag blev det plåta av. Vi hyrde ett hus i Llandudno. Huset var sex månader gammalt, hade utsikt över Atlanten och var luftigt inrett. Nej, modet i inredning skiljer inte världen över.

Vi jobbade på i god takt och var klara vid fem. Då hade vi vinkat av modell Jackie som skulle hem, och fortsatt med inhyrda Beneatha. Den sistnämnda hade jag en smula svårt för. Ni vet, när ett samtal aldrig riktigt lyfter. Senare skulle det visa sig att vi inte hade mycket gemensamt över huvud taget.

Hon hade tidigare varit gift, och inför detta giftermål fick hon en diamantring av sin blivande make. Hon brast i gråt, och alla trodde att det var av tacksamhet och glädje. För oss berättade hon istället att gråten kom när hon isåg att hon bara fått en trekaratsdiamant, och inte en femkarats som hon velat.

Nu skulle hon gifta om sig, och den blivande maken den här gången gick inte med på att ge henne en stor diamant. För en miljon rand ville han hellre köpa en bil eller något hon kunde använda. Hon förstod inte alls. Pucko.

Nähepp, plåta i något hus blev det inte idag. Det skulle bli dåligt väder, så Mike på produktionsbolaget bokade av huset och försökte hitta andra ställen att vara på. Efter att ha gått igenom olika ställen på upp till två timmars körsträcka från Kapstaden så åkte vi helt sonika till Waterfront tio minuter bort. Där använde vi en pir som låg precis bredvid en landningsplats för sightseeing-helikoptrar. Bullrigt, men rätt spektakulärt. Det utlovade regnet lät vänta på sig. Faktiskt ända tills sjutiden på kvällen när vi sedan länge var färdiga med dagens bilder. Nå, det gjorde rakt ingenting, utan vi åkte och åt på den utomordentliga italienska restaurangen La Perla.

Väl hemma på hotellet slog jag mig i slang med en svensk herre som var på väg hem igen. Han hade arbetat på en produktion för ett svenskt bilmärke i en månad (!), och nu var det bara några veckor (!!) kvar på deras produktion i Sydafrika. Så han skulle åka hem. Den nya, hemliga halv-SUV-modellen plåtades i Namibia för tillfället, lät han veta med en blinkning.

I morgon ska det hur som haver bli fotografering i ett hus. Vår amerikanska modell Jackie åker hem på eftermiddagen, och sedan kommer vi använda inhemska förmågor. Vi har plåtat en tjej som inte verkar ha det alltför illa ställt. Hon åker inte med i våra produktionsbilar, utan tuffar omkring i en Mercedes SLK. Dessutom har hon tydligen ett stort hus precis vid vattnet i Clifton Beach. Jag tror man kan kalla henne lyckligt skild. Tydligen var hon intresserad av diamanter också, tänka sig. Hon blir hyfsad på bild i alla fall. Bra det.

Upp tio i sex för att packa i ordning kamerorna. Iväg kvart i sju, och den här gången var vi faktiskt tvåa på Clifton beach nummer fyra. Bara ett annat fototeam hade installerat sig på stranden. Vi hade hyrt in en Sydafrikansk modell och körde på för fullt och jobbet gav resultat. I kombination med det vackra vädret och avsaknaden av stark vind så kunde vi ta massor av bilder – 21 stycken – innan lunch. Vi måste hålla ett tempo på minst 17 bilder, så det var bra nyheter. Dagens exotiska (nåja) inslag var den glada sälen som lekte i vågorna precis inne vid stranden. Det såg jäkligt kul ut.

Efter lunch på hotellet åkte vi till District 6 och plåtade ett tiotal bilder till, och nu är vi rätt apatiska. Ikväll blir det nog middag på rummet, och eventuellt en stilla öl i hotellbaren. Imorgon ska vi vara hela dagen i ett hus och plåta. Ska bli lugnt och skönt.