Torsdagen den 24 september var jag med om en trafikolycka strax söder om Stockholm. Jag cyklade och en bil struntade i att lämna företräde. Jag fick panikbromsa och flög över styret. Så här gick det till.
I torsdags cyklade jag hemåt vid fyrasnåret, precis som vanligt. Det var gott om cyklister ute, men så äntligen på Skanstullsbron gick det att haka på en snabbare cyklist och forsa uppför.
I höjd med T-Gullmarsplan körde jag om honom och pinnade på den sista uppförsbacken. Enligt Runkeeper kroknade jag lite i slutet av backen och höll cirka 20 km/tim.
Precis innan Söderstadion finns två vägar, en infart för bussar och en utfart för trafik som ska från Globenområdet ut på väg 73. Över dessa gator är det rödmålat på gatorna för att markera cykelvägen som går över. Det 30-talet gånger jag cyklat över där har bilar och bussar lämnat företräde.
Jag trodde först att den blå Opel Zafiran också skulle stanna, men det visade sig att han körde på. Jag nöp hårt i båda bromsarna och gjorde en volt över styret. Antagligen tvärställdes styret och jag fick det i bröstet på min väg mot asfalten.
Jag måste ha landat på rygg på min ryggsäck som innehöll kläder och dator. Jag tappade luften, fick ruskigt ont i bröstet och lyckades inte ställa mig upp på en gång. Flera cyklister stannade och hjälpte mig bort från vägbanan och bilisten som låg bakom Zafiran stannade. Han skrev upp Zafirans bilnummer och gav mig en lapp med sitt mobilnummer och bilnumret. Zafiran körde nämligen vidare utan att stanna.
Efter några minuter kände jag mig så pass ok att jag fortsatte rulla. Jag fick först bända ut bakbromsen som fastnat. Jag hade fått ett litet sår på knät men annars inga blessyrer alls. Självklart hade jag en bra hjälm.
Det gick stapplande hemåt, när jag andades för häftigt gjorde det ont i bröstet. Jag ömsom gick, ömsom rullade.
Väl hemma pustade jag ut och berättade för Cecilia och barnen vad som hade hänt. Jag plockade ur datorn ut väskan och konstaterade att den inte hade en skråma. Testade att skicka en tweet. Vid matbordet började jag få något slags tunnelseende och något som var riktigt obehagligt var att jag inte kunde få fram orden ordentligt. Jag skulle säga en sak, men ur munnen kom andra ord. Jag mådde lite illa och satte mig på en pall i badrummet och bara andades. Efter några minuter fick jag våldsam kramp i armar, händer och ben och kunde inte röra mig. Då ringde Cecilia 112.
En skjuksköterska på telefon sa att jag skulle anstränga mig att andas lugnt. Det fungerade, krampen släppte efter några minuter. Ambulansen kom efter sju-åtta minuter och de kollade min cykelhjälm efter skador och satte en nål i armen på mig. Jag fick stödkrage för nacken, syrgas och bars in i bilen för vidare transport till SÖS.
På plats på akuten fick jag en spruta smärtstillande för revbenet och fick sedan ligga och vänta på att röntgas. En sjuksyrra la min mobil på mitt bröst och sa att jag kunde ringa om jag ville. Jag skickade SMS till Cecilia och efter en knapp timme skickade jag en tweet till som också gick ut på Facebook.
De röntgade rygg, nacke, huvud och bröst och körde upp mig till en avdelning för observation över natten.
På morgonen konstaterades att inget var brutet och det inte fanns några blödningar. Alltså skrev de ut mig. Doktorn menade att jag kunde ha fått en lätt hjärnskakning och en spricka i revbenet och ordinerade vila i helgen. Via min Iphone såg jag hur många härliga människor önskade bot och tillfrisknande. Fantastiskt!
Väl hemma ringde jag upp ägaren till den blå Zafiran och undrade varför han gjort som han gjort. Jag tror han blev lite ställd av att jag ringde för han pratade ganska mycket om att han inte sett mig alls, om att det gått så fort, att jag hade kört så fort och att han nog hade haft företräde eftersom han kom från höger. Han medgav sedan att han hade sett i backspegeln att jag ramlat, men att han då varit halvvägs ute på väg 73 och inte kunnat stanna. Det sistnämnda tycker jag var riktigt dåligt. Det är också smitningen som min vän advokat Emil hävdar är det straffbara – oavsett vem som hade företräde. Jag tvivlar lite på en polisanmälan, är det verkligen värt besväret?
Nu försöker jag ta det lugnt och inte data för mycket. Tack vare en kombination av Alvedon och några andra, morfinliknande tabletter känns helt ok. Ska ta mig till olycksstället någon dag och kolla vad skyltar och annat säger. Jag har cykelförbud i tre veckor på grund av revbenet. Supertrist.
Hoppas kunna cykla några veckor till innan vintern. Ironiskt är att jag alltid brukar stanna för rödljus och följa trafikreglerna på samma sätt som när jag kör bil. I torsdags räckte inte det. Men jag hade väl tur i oturen att jag inte blev påkörd också.
Tusen tack för alla snälla kommentarer, mejl och SMS. Det värmer oerhört! Jag är också otroligt tacksam mot Daniel och Per som stannade och hjälpte mig, samt skrev upp smitarens bilnummer.
Olycksplatsen i mitten och till vänster från Runkeeper. Jag cyklade precis som cyklisten på bilden, men föll i början på det röda fältet h*n cyklar på. Till höger: stödkrage ger under för figuren. Jabba the hut, någon? Klicka för större.
