Spridda skrik, krampaktigt gripande om armstöd. Nej, inflygningen av Londonflighten SK524 till Landvetter i måndags var ingen skönhetsupplevelse för flygrädda. Tack och lov sällar jag mig inte till den skaran; jag tycker att det är lite kul när det känns att man faktiskt flyger. Hur som helst: landningen var i övrigt klanderfri.
Det kan man tyvärr inte säga om vädret. OK att vi hade regndagar i Sydafrika, men det här vädret var ju ett skämt. Ett dåligt sådant.
Tack och lov så gick X2000 som vanligt upp mot Stockholm. Efter en SJ-lasagne somnade jag som en stock. Inget utnyttjande av vare sig fritt internet eller kaffe, utan sömn. På perrongen mötte Cecilia och Henny. Den sistnämnda tyckte det var konstigt att pappa fanns där bland allt folk. Leendet kom först i bilen på väg hem. Nu är det dock som vanligt igen, tack och lov.
