Signe åkte hem med en taxi vid 05.15. Tyvärr var vi andra inte särskilt vakna, så vi tackade henne efteråt per telefon.
Jo, man kan tycka att det skulle vara något nytt, men nja. Vi började på Playa Guadalmina, stenstranden, med att plåta Signe och Jolanda om vartannat. Det stod en äldre herre och tittade ut över vattnet, och han frågade efter ett tag vad vi fotograferade för. Jag kände genast igen hans dialekt (särskilt de hårda v-na), och visst var han holländare. Det visade sig att han varit i klädbranchen, och visst kände han till Marys Collection (!). Nu var han egentligen och letade efter en gata som skulle heta “calle de naranjas”, apelsingatan. Det var dödfött, och detta konstaterade han som en man som inte har några problem med tid. Alla små städer på Costa del sol har en gata som heter Calle de naranjas – eller något liknande med apelsiner. Så han hade inte bråttom.
Vår favvovägg.
Vi var dock färdiga hyfsat snart, och stack hem.
Vid femsnåret skulle vi bara ta några bilder hemma i Casa Agnes, och samtidigt kom Birgittas avbytare Minna fram från Borås. Efter välkomnande och en kopp kaffe skulle Minna öppna sin väska för att packa upp. Tji. Den gick inte upp. Efter att ha bänt upp ett hörn konstaterades att det inte var hennes väska – hon hade fått med en exakt likadan väska, men någon annans. Vi plåtade färdigt, sen tog jag väskan, slängde in den i Transiten och gav mig iväg till Malaga. Iberias disk skulle ha öppet till två på morgonen, men det var lika bra att få det gjort. Jag tankade fullt med diesel och tuffade i bra fart in till Malaga på Peajen – betalmotorvägen. Transiten stånkade upp för backarna i bra fart när jag laddade i 150 knyck först. Nej, det var ingen annan på vägen, och sikten var god.
Väl på flygplatsen konstaterade den vänliga personalen att väskan inte var återfunnen. Antagligen hade någon annan också tagit fel och inte lämnat in den ännu. Jag förklarade att det satt ett gult band på ett av handtagen för igenkänning, och en snubbe släntrade lojt iväg för att kolla igen. Jag började läsa upp telefonnumren till huset och våra mobiltelefoner när den loja snubben kom tillbaka med en klisterlapp. Visst hade han hittat väskan! I triumf återvände jag (trots någon felkörning i Malaga) till Puerto Banús där vi käkade middag på Papardelle (Nej, maten var tyvärr inte så “fantastico” som deras kypare ville). Nämnde jag att jag fickparkerade Transiten också? Varandes Dagens Mjälte™ fick jag middag och cigarr av teamet. Tack och bock.
