Race report: AXA Fjällmaraton 2015, 44 km, 2100 hm

Förra året sprang jag mitt livs första lopp, AXA halvmaraton (som du kan läsa om här: Lopprapport AXA Fjällmaraton halvmaraton). Long story short: Loppet gick helt okej, men jag fick kramp med en halvmil kvar.

Så inför utsikten att springa dubbelt så långt, 44 km och dessutom dubbelt så många höjdmeter var jag ganska så rejält ödmjuk. Målet var helt sonika att ta sig i mål, krypandes på ögonbrynen ifall det skulle behövas.

Jag köpte ett gymkort för att träna ben och bål, sedan skulle vintern vigas åt träning. Men uppladdningen var inte något att hänga i julgranen. Det var nämligen dagen innan julafton som jag blev förkyld och den förbannade förkylningen hängde i princip efter mig till i maj (!!).

Varje gång jag testade med en kort löprunda så fick jag ont i halsen. Väntade en vecka, väntade två, men samma visa igen. Oerhört frusterande. Läkarbesöken (ja, det var flera) gav samma resultat: hem och vila bara, det är ett virus. GAH!

I juni kunde jag dock börja smyga igång träningen, men då var jag rätt modstulen och inställd på att nog inte skulle bli något lopp. Jag visste ju hur terrängen såg ut på och runt fjället, så jag ville förstås komma dit väl förberedd.

Sedan kom sommar och semester. Det fick bli några vändor upp och ned för Högdalsbackarna, en härlig runda i Kungälv och några fina turer på Österlen. Dessutom ett kärt återseende i form av stigen runt Stora Dyrön på västkusten.

Svettig holländare på Österlen. Viks hamn i bakgrunden.
Svettig holländare på Österlen. Viks hamn i bakgrunden.
Stora Dyröns västsida. Bra teknisk terräng som förberedelse.
Stora Dyröns västsida. Bra teknisk terräng som förberedelse.

Mina trogna La Sportiva-dojor började se rätt slitna ut, särskilt yttersulan, så jag började leta efter nya dojor. Jag dök in på OL-specialisten och provade några olika, och Inov-8 X-talon 212 kändes bäst, så de köpte jag.

Alla små rundor började resultera i några höjdmeter och sakta men säkert bestämde jag mig för att springa ändå.

Jag åkte upp själv och bodde i den lilla Air B’n’B-stuga vi bott i förra året. Jag visste att några i vår Facebook-grupp Löparpeppen skulle upp och springa, men jag lyckades inte träffa några innan loppet. Däremot blev det en hel del smånervösa frågor i forumet från en ensamme snubben i den lilla stugan med utsikt över Välliste-fjället.

Eremiten på fjället. Eller nåt. Mysiga lilla stugan där jag bodde.
Eremiten på fjället. Eller nåt. Mysiga lilla stugan där jag bodde.
Utsikten över Välliste. Underbart!
Utsikten över Välliste. Underbart!

Däremot försvann nervositeten. Nu skulle det bara göras.

Strategin var enkel: gå som fasen uppför, spring där det går och ta en gel per timme ifall du inte käkar något på vätske- och matkontrollerna. Jag hade färdigblandad Tailwind i vätskeblåsan och sex paket Tailwind till i ryggan. Dessutom hade jag snattat saltpåsar på McDonalds.

Fötter, axlar och andra väl valda ställen smordes in med Sportslick och efter en hyfsad natts sömn och en liten frukost så var det bara att åka. Vid startplatsen träffade jag Fredrik och Jesper från Löparpeppen – riktigt roligt. Vi tog några bilder, viftade bort knotten och jag försökte förklara terrängen eftersom de båda skulle springa i fjällen för första gången. Det gick inget vidare.

Undertecknad och Fredrik Davidsson.
Undertecknad och Fredrik Davidsson.
Undertecknad och Jesper Claesson
Undertecknad och Jesper Claesson

Vädret var fint, starten gick och jag hade placerat mig långt bak i fältet. Slog mig i slang med lite folk och uppför grusvägen visade sig att jag gick och pratade med kollega Ekfors bekant Stefan – liten värld! Utan att egentligen komma överens om det slog vi följe. Stefan kände sig rejält undertränad och skulle nog inte springa hela loppet, men vi kutade på. Tog några selfies uppe på Ottfjället innan vi kom ned till ”Väggen” som detta år gick nedför. Det kändes i benen och var halt. Stefan ramlade och kände det som han gjort en klassisk Brolin-vurpa när han hamnade över sin egen fot. Allt höll dock, och vi tog det ännu lugnare ned till vätskekontroll nr 1.

Stefan Lodestad och jag på väg uppför en av Ottfjällets höjder.
Stefan Lodestad och jag på väg uppför en av Ottfjällets höjder. Foto: AXA Fjällmaraton

Stigningen upp till Hållfjället var riktigt tung. Lerigt, brant och rötter överallt. Däremot var vyerna över Ottsjön och Ottfjället när man väl kom upp helt fantastiska!

Vi blev en trio när Anna från Söderhamn slog följe och vi hängde ihop tills innan 28 km-stationen när hon drog ifrån. Vi klarade reptiden vid Ottsjö med 45 minuters marginal och sedan kändes det helt klart att vi skulle klara målet att ta oss runt.

På sista fjället, Välliste, började det blåsa rejält och regna. Vi stannade i lä och pälsade på oss extra tröjor och varsin buff. Borde tagit med vantar. Uppe på Välliste fanns sista stationen men Colan var slut så vi kutade vidare. Nedfarten för Trillevallen var låååång, men vi skrek glatt vid varje kilometermarkering och började känna att målet var nära. Även låren skrek glatt efter platt mark.

När vi hörde våra namn ropas upp av speakern blev det en improviserad spurt innan vi tog oss över mållinjen hand i hand. Det här gjorde vi tillsammans.

Fantastisk känsla att springa i mål efter 44 km! Längdrekord med råge för mig (tidigare var 22 km längst). Tiden 8, 53 lämnar lite att putsa på till nästa år. För jag är redan anmäld.

Renheten själva. Jag sköljde av skorna i en fjällbäck. Fint!
Renheten själva. Jag sköljde av skorna i en fjällbäck. Fint!

Tankar kring loppet
• Skorna var inte helt perfekta. Jag tycker de var lite för mjuka och man kände vassa stenar och så genom sulan. Undrar om det ska få bli mina Icebug nästa år.
Sportslick är grymt! Inte ett skav någonstans. Fina fötter, något öm i ”pektån” längst fram, annars inget.
• Häll ihop innehållet i Tailwind-förpackningarna i en annan påse. Det blir för pilligt att riva upp 3 st förpackningar och hälla i vätskeblåsan. Till sist ser man ut som någon amatör-kokainist när en stor del av pulvret har träffat allt annat än blåsan. Tailwind som energi fungerade dock helt hela loppet – nästan nio timmar! Inga magsmärtor över huvud taget.
• Ta med salttabletter eller påsar. Jag glömde ju mina snattade saltpåsar i stugan, tur att jag fick av Stefan.

Utrustning:
Skor: Inov-8 X-talon 212
Calf guards: Compressport R2
Shorts: Pearl Izumi
Tröja: Icebreaker
Jacka: Salomon S-lab light jacket
Keps: Nike
Ryggsäck: Camelbak XCT 12 liter (tack för lånet, Kristian!)
Klocka: Suunto Ambit
Energi: Tailwind portionspåsar, Hammer gel
Gaiters: Inov-8

Relaterade inlägg:

  • Niclas Carlsson

    Ett helt år till nästa utmaning duger inte. Har hittat nåt som passar dig perfekt. http://www.arcticultra.de/en/

  • ”Due to the very difficult conditions caused by
    the extreme coldness in the Yukon in February,
    the nature of the trail and
    the distance which will have to be covered by the athletes

    the Yukon Arctic Ultra is toughest ultra race in the world.”

    Ja, fasen. Kanske borde testa? Borde vara myggfritt iallafall?