Lopprapport: AXA Fjällmaraton halvmaraton 2014

Lördagen den 2 augusti sprang jag mitt allra första lopp. Det blev AXA Fjällmaratons Halvmaraton på 21,5 km över Ottfjället. Egentligen var loppet en present till Calle som fyllde 40 förra året och i presenten ingick att jag skulle hänga med. Uppladdningen gick bra och i maj nådde jag egna rekordet med 100 kilometer löpning på en månad.

I juni sprang jag dock på mig en muskelbristning i vaden så plötsligt såg det riktigt dystert ut. Rehab och löpningsförbud, gah, antiklimax!

Jag rehabbade på och när vi skulle till Risön på västkusten provade jag vaden lite försiktigt i hettan genom att ta mig runt Dyröleden, en 5 kilometer lång vandringsled med trixig, teknisk terräng. Det kändes skitbra, trots hettan.

Jag hann med tre rundor runt ön och blev nog idiotförklarad av de flesta. Men det bjuder jag på, det var riktigt rolig löpning!

Väl hemma igen, tre dagar före loppet så sprang jag bort till Högdalstoppen och traskade upp. Benen kändes tunga som bly, andhämtningen var tung och svetten forsade. Allt var tungt och jobbigt. Visst, det var väl 27-28 grader och åsktungt, men jag hoppades på att ett uselt genrep hör till …

Efter att på fredagen ha laddat upp med älgsafari, sightseeing till Ristafallen så hämtade jag våra nummerlappar på Vålådalens fjällstation på fredagskvällen. Passade även på att köpa en vindtät överdragsjacka på Fjellpuls minimässa eftersom mitt enda alternativ var min trelagers Goretex-jacka som knappt gick ned i löparryggsäcken.

Jag var riktigt nervös dagarna innan. Mest skrämde ”väggen”, uppförsklättringen i början av loppet. Jag var orolig att jag skulle få slut på alla krafter där.

Sömnen natten innan var okej, inte mer.

Vaknade tidigt och bytte om, käkade lite gröt, en macka och drack lite kaffe.

Calle hämtade mig och efter ombyte och en smula vatten i min Nathan Quickshot Plus och i blåsan på min Osprey Verve 7 så klev vi upp i bussarna och åkte iväg mot starten i Nordbotten.

Det hade börjat blåsa bra och jag drog på mig jackan. Vad jag också borde ha gjort var att fylla på mer vätska, men det visste jag ju inte då.

pre-race2
Foto: Johan Marklund

Vi träffade Åsa från vår FB-grupp och snackade lite skit innan det var dags för start. Det kändes toppen att ge sig iväg. Äntligen! Löpningen på grusvägen och på spängerna var i perfekt, lugnt tempo och när stigningen på mördarbacken började var nervositeten borta. Det var bara att börja traska.

2014-08-02 09.46.48
Åsa, undertecknad och Calle

Eftersom vi var riktigt många löpare så gick vi gåsmarsch efter varandra. Lugnt och fint. Inga problem med varken ben eller annat, bara att pinna på. Jag hann till och med att Instagramma en bild, så lugnt var det.

Uppåt toppen blåste det ordentligt, så jag tog på min nyinköpta Salomon-jacka och kunde äntligen börja springa.

Och det var ju så här det skulle vara! Kalfjäll, sval och skön luft, trixig terräng som krävde koncentration – vilken känsla! Calle hade ännu piggare ben än jag och sprang före, fast jag lyckades hänga på honom en stund. Aktade mig noga för att slösa för mycket krafter – mitt fokus var att komma i mål.

Utför gick lätt men det var fullt fokus på att sätta fötterna rätt. När vi kom ned till långa grusvägen ned mot andra vätskekontrollen försökte jag hålla jämnt och bra tempo och allt kändes fint. När jag stannade vid vätskekontrollen kom dock krampkänningen runt knäna och insidan av låren. Aj!

Laddade vatten i handflaskan och tömde en påse Resorb Sport i den. Tryckte i mig en gel som jag sparat och sa till Calle att vi skulle ses i mål. Lyckades börja springa igen genom myrmark-passagen men fick gå mycket på slutet. Benen var stumma och krampen lurade hela tiden. Jag var ändå helt säker – jag skulle ta mig i mål!

Det var bara en liten backe kvar. Närmare bestämt slalombacken i Vålådalen. Brant. Lång. Och nedför backen var nästan värre än att gå uppför.

jeroen_sista_backen
Foto: Johan Marklund

Stapplade nedför backen på ett föga elegant sätt, men kunde sedan till och med springa hjälpligt i mål. Tiden blev 3 timmar och 34 minuter. Sjukt nöjd!

Lärdomar från loppet: All utrustning fungerade fint. Jag borde fyllt på mer vatten i ryggan, men var för stressad innan. Nybörjargrej, antar jag. Väl på väg nedför borde jag fyllt på med mer energi och kanske något mer salt för att mota bort krampen. Här var jag för koncentrerad på att bara springa – borde tagit det lite mer coolt och skulle tänkt framåt.

Nu gick det hyfsat ändå. Med tanke på den ofrivilliga pausen i uppladdningen är jag mer än nöjd. Benen gjorde rätt ont två dagar efteråt, som en rejält koncentrerad träningsvärk. Jag kom aldrig åt att springa någon återhämtningsrunda eftersom jag gick upp på fjällvandring med familjen dagen efter, vilket kanske inte världens bästa planering. En bonus var dock att vi gick upp för ”riktiga” fjällmarans fyra första kilometer. Bra att reka …

Blir det riktiga fjällmaraton nästa år? Vi får se hur det går att träna. Jag vill gärna upp till Ottfjället igen!

Kanske ses vi nästa år …?
Kanske ses vi nästa år …?

Utrustning:
Skor: La Sportiva Xcountry
Calf guards: Compressport R2
Shorts: Pearl Izumi
Tröja: Icebreaker
Jacka: Salomon S-lab light jacket
Keps: Nike
Ryggsäck: Osprey verve 7
Vattenflaska: Nathan Quickshot Plus
Klocka: Suunto Ambit

Relaterade inlägg:

  • Robert Ryberg

    Djupt imponerad!

  • Tack Robert!

    Och idag släpps startplatserna till ”riktiga” Fjällmaraton. :)