”Torrt som Betty Ford-kliniken”

I lördags träffade jag sköna gänget från vår Löparpeppen-grupp på FB. Theresia, Hanna, Tommy och jag skulle springa över två mil – rekord för både Theresia och mig. Planen var att springa 10-, 7- och 5 km-spåren i Ursvik.

Återigen kändes det lite nervöst. Det kändes sjukt långt och tänk ifall någon ville kuta fort? Utrustningsmässigt körde jag standard, det vill säga La Sportivadojor och Nathan Quickshot. Kompletterade dessutom med mina numera bara nästan nya 2XU-tights och lite Hammer-gel inköpt hos Ultrazebban på Runnersgear.se.

Tommy hade meddelat att han skulle ha ”den mest självlysande orange jackan i hela Solna” och mycket riktigt: det var inga problem alls att hitta honom.

På Ursvik mötte vi de andra och efter toabesök så var det bara att börja springa då. Theresia hade också varit lite smånervig innan, men vi tog det riktigt lugnt och skönt och snackade kontinuerligt. Tommy kutade på lite tyst och nämnde något om att ”det kändes som att lyssna på radio” när vi andra surrade. Jag tyckte att det lät som valfri podcast, fast live. Perfekt, således!

Hanna hade inga planer på att hänga med hela distansen utan hoppade av vid 17 km. Men innan dess hann hon med den här sköna selfien:

Theresia var inte sämre hon:

Summa summarum gick det sakta men säkert och det känns som vi hade gott om energi kvar i benen vid målgång. Nytt personlängsta med 21,4 km!

Under passet käkade jag två Hammer-gel. Den med äpple och kanel var trevlig med riktig äppelkakesmak. Kan funka tidigt på ett pass, vete tusan hur den skulle kännas när man är trött.
Den tropiska var mer intetsägande och faktiskt inte lika god. Ska prova någon annan med koffein nästa gång.

Rubriken på posten kläckte Theresia när Ekfors frågade om underlaget i Ursvik. Kungligt!

Så här glad blir man efter långpass:

Relaterade inlägg: