I kväll skulle jag göra egna fiskpinnar efter Middagsfrids recept. Jag hade noggrant panerat fiskbitar i ägg och sedan mjöl och ströbröd. Jag hade precis stekt de första och skulle ta ner ett fat att lägga dem på.
Då började papphammariet.
En liten skål av glas ramlade ned ur skåpet och jag hann inte fånga den. Krasch. Tusen bitar. Precis brevid nedslagplatsen, bara några centimeter bort, stod tallriken med min mödosamt hempanerade fisk, några decimeter längre bort fanns stekpannan med de första färdiga fiskpinnarna.

Jag undslapp mig nog en skön svordom och drog fiskpinnarna av plattan. Efter en halv minuts betänketid så insåg jag att det bara var att slänga hela rasket. Jag såg en liiiten glasbit på en av fiskpinnarna, så hur mycket fanns de då på de andra. Det här kunde jag ju inte servera mina barn! Ã…h, så otroligt drygt! Så mycket jobb. Suck.
Irriterad och stressad ryckte tag i dammsugaren. Barnen kollade på film men började bli hungriga, och här stod jag i ett hav av glasbitar. Utan att först sansat och redigt plocka undan allt från den stökiga diskbänken tryckte jag på dammsugaren och swopp – in, tillsammans med en massa glasbitar, försvann fruns lånade USB-minne. Dumt. Insåg att jag bar mig genomklantigt åt, vände mig om för att stänga av dammsugaren och swipp, in i dammsugarens mörka inre åkte min vigselring som jag tagit av medan jag kladdade med fisk, ägg och mjöl.

Ut på altanen med dammsugarpåsen och en plastpåse. Jag dissekerade påsen och fick fram allt det insugna. Puh, la resterna av dammsugarpåsen och ordningen var återställd, trodde jag. Hittade till och med ett par köpe-fiskpinnar i frysen – middagen var räddad. Då hörde jag ett bekant ljud. Hmm, vad var det nu för ljud igen?

Jo! Det var Iphones röstkommando-pling! Jag hade tydligen flyttat en form och lagt den på telefonen så den tryckte in hem-knappen. När jag tog undan formen hörde jag att telefonen just höll på att ringa Allan Pedersen, analytiker på GFK. (förlåt Allan!). Den hade hunnit ringa några samtal innan också, bara för att lägga till skymf till smärta (egen översättning av fantastiska uttrycket ”adding insult to injury”).

Men nu, med mätta, nybadade barn som precis somnat, en ny dammsugarpåse i dammsugaren och vigselringen på fingret kan jag bara skratta åt mina egna papphammerier. Jag får skylla på näringsbrist eller något. Nä, dags att diska upp. Vem vet vad som kan hända då –¦




På bilden: hemmagjorda fiskpinnar, lätt pudrade med krossat glas.

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg