Så var det tyvärr redan dags att åka hem från Frankrike. Hem till Henny och jobb. Vi gick en kort promenad bort till stationen i La Roche-sur-yon och jag hann med ett tidigare tåg till Nantes. Det kändes extra skönt, annars hade jag bara haft en kvart på mig att byta tåg – det kändes lite tight.
Man är föga graciös eller cool när man baxar in en ryggsäck, paraplyvagn, överpackad skötväska, sig själv och lilla Rut på ett tåg. Men det gick med Cecilias hjälp alldeles utmärkt, och lilla Rut somnade i min famn efter några minuter.
Väl framme i Nantes baxade jag ut oss från tåget och det var enklare. Jag hittade inga informationsskyltar på vilka perronger de olika tågen gick på, förutom på –¦ en av de nio (?)Â perrongerna. Jag gick upp på trean, och det visade sig vara helt rätt, och jag kunde i lugn och ro baxa vårt lilla ekipage upp på vagn nio och åkta TGV till Paris Montparnasse. Tyvärr fastnade lilla Rut för en annan liten tjej som satt några rader bort. Inget ont i det förutom att Rut inte fick ro att sova. Trots att hon såg fruktansvärt sömnig ut kunde hon bara ligga still i någon halvminut, sedan var hon tvungen att sätta sig upp och kolla om den andra flickan var kvar. En snäll tant höll ett öga på Rut medan jag hämtade vagnen, men det var en ruskigt trött liten tjej som lyftes av tåget.
I Paris hade jag tänkt att vi skulle käka. Tyvärr var det fullt av poliser som höll på att spärra av halva centralen, just den med caféerna i. Vi gick bort till flygbussarna istället, och den gick ganska snart. Rut, den här gången utan distraktioner, somnade nästan omedelbart imin famn. Det är alltid bra att ha gott om tid, särskilt som bussen tog dubbelt så länge som jag räknat med, cirka 1,5 timme. Väl framme på CDG var det bara att checka in, säkerhetskollas och ge Rut mat. Fiket hade slut på mackor, så själv tog jag en nöd-snickers och en kaffe.
På planet lajjade Rut glatt och utan att bekymras av höjdskilllnader med allt som bjöds. In-flight-menyn ägnades stor uppmärksamhet och hon tuggade ordentligt (så ordentligt hennes enda tandämne bjuder) på säkerhetsföreskrifterna. Sen somnade hon. Igen. På Arlanda hämtade farsan oss, och Rut satt och tittade på alla fina gatlampor hela vägen hem.
När lilla Rut möttes av storasyster Henny sken hon upp och skrattade glatt. Nästan 12 timmars resa och det enda missnöjet jag hörde från Rut var när jag gav henne näsdroppar innan flygningen.
En resa enormt mycket över förväntan. Är våran snart 11-månaders lilla tjej världens snällaste? Det är bud på det…
